Första onsdagen då jag inte skrev något har passerat. Men för det inte lika med att han inte fanns i mina tankar - för det gör han, oavsett om det är Onsdag eller lördag. Ofta flera gånger om dagen.
I går var det 12 veckor sedan han föddes, sedan jag kände hans hud mot min...
I princip på klockslaget då han är född skrev jag i går 12 veckor senare på ett papper som säger att han får grävas ner i minneslunden.
Jag tror jag börjar vänja mig vid tanken (om man kan säga så) att vår son nu består av aska. Det är en konstig känsla att lära sig leva med. Det känns fel, orättvist, omänskligt.
Det borde ha varit de sista 8 veckorna av graviditeten jag skulle gå igenom nu, inte att samla kraft och energi till att gå till en minneslund där vår lille sons rester av ett liv ligger begravt. Det är inte rättvist.
Saknaden efter sparkarna, att känna hur han lever inom mig!; längtan efter att bara få se honom en gång till, känna på honom, hålla i honom.... bara en sista gång - är så stor, så stor.
Mio, min älskade lille Mio....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar