Min lille son, min älskade fina pojke...
Du ligger här nu, under jord. Och vet du, det känns så himla skönt att du är på plats (även om det är totalt fel plats!). Det är en märklig känsla att veta att du finns där, eller det är ju inte du, men resterna utav dig finns där. Du som var mitt kött & blod.
Jag kan än i dag, mer än 3 månader senare, förstå hur allt kunde gå så fel. Så fruktansvärt käpprätt åt helvete. Vad hände?
Ja, nu ligger du här - död och begraven - men än är det hela inte klart. Med klart menar jag inte begravd och glömd, för det är såklart inte det det handlar om.
Nu vet jag att det var inte beskedet om att han ligger i minneslunden som var det jobbigaste, nej det var beskedet om att han var kremerad... att hans kropp inte fanns mer, att den hade blivit till aska. Bränd och borta från livet här ovanför jord.
I nästan två dagar har jag varit hemma med vetskapen om att han faktiskt ligger där under gräset vid kyrkan... och jag trodde att jag skulle rusa dit, men jag gör det inte.
Han är så långt bort ifrån mig som han bara kan vara, men ändå så nära... oj så nära. Och det är läskigt att veta, skrämmande - för jag vet inte hur jag kommer reagera på det. Jag försöker samla energi till att ta mig ner dit till minneslunden, men jag har inte heller någon brådska - för faktiskt så är vetskapen att han finns här, inte kommit bort under vägen, tillräckligt nog för mig just nu.
Vila i den känsla och det "andrummet" nu för att samla energi tills senare då du ska besöka minneslunden. Det är ju faktiskt bra att du inte känner att du behöver rusa dit direkt utan att han, på något sätt, finns nära dig nu på alla sätt. Stor kram.
SvaraRadera