Mysiga stunder blandas med rädsla för framtiden. Hopp som blandas med förtvivlan, för tänk om...
Vaknade denna söndag, med ingång i vecka 27, av en mardröm. Drömde att cerklaget släppt och att jag fick det i handen. Det kunde liknas med en träns till hästar, fast materialet var i gummi. Känslan då allt hopp försvann fick mig att vakna, livrädd. Så skönt det var att inse att allt bara var en dum dröm.
Lyckades ruska av mig den beska känslan som drömmen lämnade efter sig ett tag. Har istället försökt fokusera på att nu är det bara en vecka kvar till vårt första riktiga stora mål, 27 hela veckor. Har försökt glädjas åt att jag i dag går in i vecka 27, att jag kommit såhär långt.
Jag och min man har legat här i soffan och pratat lite om framtiden, om den här bebisen. Stunderna då min man kommer och lägger sitt huvud eller hans hand mot min mage och pratar med bebisen blir allt fler, skulle nästan kunna säga dagligen nu mer. Det är en sån mysig stund tillsammans. Ofta får han gensvar på hans "samtal" eller tryck mot magen form av en liten, ibland mycket stor, buff. Jag både känner och ser hur mycket han längtar efter detta barn och det är fantastiskt. Jag ser övertygelsen i hans blick att detta är så rätt, så efterlängtat och får känslan bekräftad att det är med helt rätt person jag gör denna resa.
Tänk... vi kanske ska få en bebis, ett levande syskon till våra två barn här på jorden. För varje vecka som går så ökar den chansen.
Jag fick en fråga av min man häromdagen, att om allt hade gått väl med Mio, hade jag då varit gravid nu också, undrade han. Först förstod jag inte hans fråga men sen kände jag bara nej, nej! Det är inte fyra barn jag längtar efter (såsom vi pratade om vid ett vagt tillfälle efter att fött Mio), nej det är ett till barn och sen får det vara nog. Får vi ett till levande barn så kommer jag vara så nöjd och tillfreds med det, då kommer familjen kännas komplett. Än gör den inte riktigt det, trots all kärlek och glädje jag känner över mina två barn. Det är en svår känsla att förklara men längtan och strävan efter att fylla det tomrum jag så påtagligt känner är så stor och jag hoppas att jag snart får uppleva känslan av att vi är komplett. Att jag är framme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar