Det var ingen bra dag i går. Älskade sonen fyllde tio år men jag var alldeles för utslagen för att riktigt känna att jag gav honom en bra dag. :( Mer hosta, igentäppt snok, lock för örat som gjorde att jag inte hörde någonting på vänster öra och så feber! Mina underbara föräldrar kom hit på eftermiddagen och vi fikade och på kvällen gjorde mamma iordning älgfärshamburgare som vi åt när pappan i huset kom hem (jag fick god hemmagjord fiskburgare). Sedan var det fika igen, denna gång tårta.
Det var en nöjd son som somnade men jag själv satt med dåligt samvete och förbarmade denna jävla förkylning. Det är inte roligt längre. Jag har ändå tyckt att jag var rätt duktig på att hålla humöret uppe såsom min situation trots allt är, men så detta som liksom inte tar någon vändning, eller jo... åt det sämre. Fast i dag känner jag mig väl något bättre, har ingen feber så det får man väl glada över. Men det är ingen höjdare att ha cerklage och en ihärdig hosta vill jag lova. :(
Lill* bebisen därinne lever om flera gånger dagligen och stundom kan jag tycka att det är mysigt, ja de dagar där jag törs tro och hoppas lite... Men ofta slutar det med att jag inte kan njuta av litens sparkar för jag blir livrädd.... för att jag aldrig kommer känna dess sprattel utanför min kropp. Det var ju så det blev sist och som är min senaste erfarenhet av resultatet av en graviditet. Tyvärr.
Jag kan däremot (ibland) njuta över min mans glädje över att känna det lill* livet böka under hans händer. I princip varje dag så myser han med magen och jo, det är mysigt. Det är fantastiskt att veta att hans längtan är efter detta barn är minst lika stor som min, vi är två om detta, jag är inte själv.
Bara denna förbannade förkylning ger sig så ska jag försöka gaska upp mig igen och ta nya tag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar