Jag gick igenom anteckningar i min telefon och hittade detta, skrivet juni 2011:

"Den enda "lilla" skillnaden var att vi aldrig skulle få möjlighet att visa omvärlden hur fin han var. Se honom växa upp.

Det var som att han låg där och sov i den lilla korgen. "Hallå lille vän, mamma är här", hade jag kunnat säga. Men jag gjorde det inte, i stället grät jag. Något så kopiöst och tänkte istället "Förlåt" samtidigt som hans perfekthet gjorde så ont i mitt hjärta.

Det var en ny typ av smärta.

Han sov inte. Han var död".