Rädd, så rädd.

Tanken var att jag skulle fortsätta skriva där jag avslutade sist men det går inte. Den rädslan och oron jag känner just nu blockerar, tar över liksom.

Jag mår skit.
Jag är rädd. LIVRÄDD.
Jag har ångest. Panik.

Känner mig utsatt.

Vet ni vad som är bland det värsta? Att bebisen i min mage växer dag för dag och dess sparkar blir allt starkare och ger sig till känna så många gånger varje dag nu. Jag känner min lill* bebis, livet som växer i min mage. Jag vet att jag en dag kommer hålla bebisen i min famn, men om den kommer vara levande eller död vet jag inte - och det är en fruktansvärd känsla att handskas med. Det är så svårt att förhålla sig till alla rörelser, buffar och kickar.... tecken som skvallrar om att vårt barn växer inom mig.

Jag är rädd för dess sparkar. Jag både njuter och avskyr att känna dem. Avskyr för att jag är rädd att de där benen inte kommer sparka så mycket till.

Det är sjukt att både njuta av stunden man känner kickarna, för än så länge lever den ju och det är jag glad för - för att i samma stund fullkomligt avsky känslan, för att rädslan att förlora bebisen gör för ont. Rädd att ta till mig bebisen, samtidigt som jag gjorde det i samma ögonblick då jag såg det där efterlängtande pluset.

Lilla efterlängtade bebis som bor i min mage: Jag hoppas innerligt att jag kommer få höra dig skrika en dag, jag vill känna din lilla kropp ligga i min famn... stryka dig över din runda kind och säga hur efterlängtad du är, hur länge vi väntat på dig. Hur älskad du är. Och att du inget förstår, eller att du kommer skrika så högt att det kommer skära i mina öron, det gör ingenting - bara du kommer till oss levande.