När jag tror att jag har allt under kontroll så händer det där oförutsedda - helt plötsligt står jag öga mot öga med det förgångna, historien.
Häromdagen var det dags igen... jag var på väg upp till min arbetsplats då det står två välbekanta ansikten, i vita arbetskläder, utanför dörren intill mig. Den ena kollade till en extra gång på mig och det var något som kände så bekant men jag kunde inte placera henne/de två kvinnorna. Tills min kollega säger att de är från kvinnokliniken. Hon som kollade till en extra gång på mig var ju hon som tog emot mig den hemska natten då 4 maj var inne på sin andra timma. Hon som serverade mig en tallrik filmjölk mitt i natten, bäddade ordning en extrasäng till min man, som gav mig en gul tandborste; hon som förklarade lite för mig vad som skulle hända, hon som försökte beskriva för mig hur en bebis ser ut i halvgången tid (efter förfrågan från mig).
Allt kom över mig igen. Dumma kropp. Dumma livmodertappen. Dumma jävla livet, kändes det då.
Men som alltid annars är det bara att ta sig igenom tankarna, bryta ihop för stunden för att sedan ta sig samman och komma tillbaka till verkligheten igen. Här och nu. Det där var där och då, inte nu.
Det är svårt att leva i nuet när man ständigt blir påmind om det gamla. Men det är väl så det alltid kommer att vara, vissa saker kan man inte komma ifrån. Jag förlorade en önskvärd son och det som har att göra med honom och förlusten det glömmer man bara inte. Det är som en tagg som har borrat sig in djupt, djupt in i min själ för att aldrig kunna dras ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar