En semla för lite?

Mormor och morfar hade köpt semlor till oss i går.

Dottern: "Vad bra att ni köpt fyra stycken, vi är ju fyra stycken i familjen. Eller vi är ju egentligen fem, men Mio är död".

Och sådana grejer kan hon säga helt i förbifarten, på ett helt naturligt och självklart sätt. Den uppriktighet som flyger ur henne kan ibland träffa mitt hjärta likt en pil - fullträff. Men bara jag får återhämta mig någon minut så övergår smärtan till glädje, glädje för att vi lyckats berätta om Mio som en självklarthet, att han borde ha varit en del av vår familj. Det är ingenting vi hymlat om, ingenting vi försökt tysta ner, ingenting vi velat ge sken av att glömma, förneka eller dylikt. Nej, vi har hela tiden pratat öppet om honom och det som hänt och svarat så ärligt vi kan på barnens frågor som kommit med tiden - och det gör mig varm, att någon som inte finns men borde ha suttit här bland oss, ändå kan vara en sån självklarhet.