För första gången är jag orolig, på riktigt. De sammandragningar jag haft ikväll var något som liknade de i maj innan allt var ett faktum.

Just nu är det lugnt och jag försöker tänka att det är kroppens sätt att säga till mig: Nu tar du det lugnt!

På jobbet är det sjukt mycket att göra. Man kan tro att det bara är att sitta och knattra, men tror man det är man riktigt fel ute (finns väl dem som bara gör det också men nu råkar jag ha lite mer som ligger på mig).

I dag var jag på kurs (gällande verksamhetsutveckling) halva dagen, tillbaka till datorn, skriva av det värsta, läsa mejl om att flexförbud råder januari och februari. Toppen. Flexa (!) ut för att åka till barnmorskan på orten, för att där få slängt i ansiktet att jag är där en vecka för tidigt! Gravidhjärna! Snäll som hon är så tog hon in mig före den bokade patienten som också satt i väntrummet. Fick ett katastrofalt ferretinvärde bekräftat så nu ska Niferex-dosen höjas. Hjärtljuden fångades inte men väl flertalet sparkar, jäklar vad det susade i apparaten.

Hem och ha huset fullt med barn. Förse dottern och kompis med middag, sonen käkade borta hos grannen. Sen ta hand om tvätten och sen var det dags att natta dotter då pappan var och hämtade sonen på aktivitet.

En helt vanlig dag kan tyckas, men alldeles för mycket för mig och mitt tillstånd just nu.

Inte känns det lättare av att veta att det blir full rulle i helgen :(

Måtte de onda sammandragningarna ge sig.

I kväll var det första gången min man uttryckte oro.