Dan före dan.

Hatar den här känslan. I morgon är det dags för rutinultraljudet och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte vore nervös.

Det är en jävlig tid just nu, de närmsta veckorna. Rädslan för en repris går inte att beskriva, inte heller alla minnen dessa veckor väcker.

Saknaden efter Mio är så stor och så påtaglig. Och drömmen om ett friskt barn i magen känns så... ouppnåelig.