Jag brände mig så in i bomben i morse. Jag kände att liten var vaken därinne i magen och bökade, så jag lade en hand på magen... helt plötsligt så kickade det till mot min handflata och den, liksom en inbyggd reflex, rycktes bort därifrån.
Mio-minnen...
Jag har känt fosterrörelser under ett bra tag, små rörelser, buffar, krafs, vändningar. Men de riktiga kickarna har låtit sig dröja. Och aldrig kunde jag väl tro att det skulle vara såhär känsloladdade. Allt kom så nära på något vis, både det liv som växer i mig, och det liv som släcktes ut en vacker dag i maj.
Mio-saknaden finns kvar, dag för dag - men också de nya drömmarna om det barn som vi förhoppningsvis får träffa om några månader. Det är mycket dubbla känslor. Ingetdera har egentligen tagit över. Jag bara är, tar en dag i taget och försöker hitta andra fokus än min graviditet att fördriva tiden med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar