Jag börjar undra mer och mer vad som står i min journal. Hur de uppfattade mig, egentligen! Vad som hände, egentligen! Hur förloppet var, egentligen!
Någon dag kommer jag begära ut min journal, men det dröjer. Jag vet inte ens om min läkare skulle godkänna att jag tar del av den just nu faktiskt.
Jag vill läsa obduktionsrapporten någon dag, ja jag vill faktiskt det. Och jag kommer göra det. Det skrämmer ju såklart, men jag känner ändå att det är något jag vill ta del av. Jag hade kunnat boka ett återbesök för noggrann genomgång av det som står, det fick jag förklarat av min läkare, men jag valde att avstå. Just då kände jag inget behov, trodde jag, då. I själva verket tror jag att jag sa nej för att jag inte fixade att höra/ta in det, då.
Jag är glad att vi (okej, jag - M ville aldrig det) valde och obducera honom, även fast vi inte fick några konkreta svar på varför det som hände hände. MEN vi fick i alla fall svar på att Mio vår frisk, det var ingenting genetiskt, han (eller jag) hade (förmodligen) ingen infektion. Han var frisk, han var perfekt... vår älskade, efterlängtade son - och det är väl det som än i dag kan göra så fruktansvärt, obeskrivligt ONT!
Ibland funderar jag på om det hade varit bättre att inte ha sett honom. Jag vet ju dock att man rekommenderas att se sitt barn så man inte förnekar det som hänt, eller sitt barn. Att det liksom är en del i processen och att det även hjälper en att komma vidare med sorgen. Men vissa stunder då det känns tungt tänker jag att jag iaf inte skulle ha haft bilder eller fysiska känslor att relatera till. Jag hade inte behövt stå ut med minnena av hur vacker han var, hans lååånga små fingrar och stora fötter till den lilla kroppen. Jag hade inte behövt minnas hur det kändes att stryka mitt finger mot hans lilla kind, hans lilla skulderblad, hans ben eller försiktigt, försiktigt stryka med mitt finger över hans små fingrar. Jobbiga saker att minnas.
Men oj vad jag hade funderat på hur han hade sett ut - och de obesvarade funderingarna skulle vara långt jobbigare att leva med än minnena av att ha sett min döda son.
Jag lär mig varje dag att leva med tomrummet efter honom. Det har inte gått en endaste dag utan att jag inte tänkt på honom. Han finns med mig i tankarna många, många gånger om dagen... i stora tankar och små oväsentligheter. Minnet av honom är så starkt och längtan efter honom är lika stor nu som då jag var gravid i säg vecka 13. Med den enda "lilla" skillnaden att jag då hade ett datum då längtan skulle resultera i någonting.
Så här sitter jag, en vacker höstdag i november och tänker på honom, på Mio... och önskar så att vagnen hade stått här bredvid med en sovandes liten pojke i, att mina ögon skulle ha värkt av sömnbrist på grund av alla amningsstunder under natten.
Jag sitter här, i och för sig med världens härligaste dotter bredvid mig, och saknar en familjemedlem. Det är det som är så svårt att hantera, vi skulle ju ha varit fem. Den där femte platsen är alltid så påtagligt tom. Och även om vi blir fem en vacker vår-, sommar-, höst- eller vinterdag, så kommer den femte platsen förbli tom. Så kommer det alltid vara. Mio kommer alltid fattas oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar