Depp

Hur mycket ledsamhet, oro, ångest, förtvivlan och tveksamhet kan man känna i ett och samma andetag? Jag bara undrar.

Varför börjar jag tvivla på värderingar som jag vet är sunda?

Många, många tankar och känslor som ryms i min kropp just nu. Om både det ena och andra.

Det är inte lätt att leva men vem har sagt att livet är enkelt? Man får börja i små steg och sedan nysta i trasselgarnet. Tids nog så kommer man reda ut nystanet mer och mer, beroende på tålamod och engagemang tar det olika lång tid. Hur man än vrider och vänder ska man komma ihåg att när det väl kommer till kritan så har man ett egetansvar över sitt liv och de val man gör. Det kan man aldrig vare sig prata eller köpa sig fri ifrån.

Jag håller på och nystar, det går sakta men säkert framåt. Dock är det lite skört emellanåt, ungefär som att garnet håller på och går av - men så tar man det lite försiktigt och man reder ut det.

Min man satte sig bredvid mig i soffan i dag och frågade:" Hur mår du? Du har inte tankar på att skiljas?" Jag bara tittade på honom som ett stort frågetecken och tänkte "vad är det han frågar, varför frågar han det - vi har det ju bra!".

Anledningen att han frågade är för att jag numer ofta är tyst här hemma, vill vara ifred, väljer att dra mig undan, har inget att säga - jag bara är. Som en mussla.

Jag känner inte igen mig själv. Jag avskyr att må som jag gör. Utåt sett går det att hålla en fasad, det fixar jag, men när jag blir själv blir jag någon annan, någon jag inte tycker om att vara. Jag är glad att jag kan skriva "ut" en del av saker och ting.

Det är så många tankar som håller på och äter upp mig, utifrån och in eller inifrån och ut.

Jag har märkt de senaste två veckorna att jag håller på och sjunker längre och längre ner, där jag en gång var när jag var 19-22 år. Då visste jag ingenting vad som hände inom mig förrän det var försent. Den här gången ska jag inte låta det gå lika långt.

Jag skulle vilja åka iväg, bort till ett varmt land och bara vara. Ligga på en solstol och sippa på någon god svalkande drink, höra havets vågor slå mot sandstranden och bara ligga och reflektera över nuet och framtiden. Vill bara få försvinna från min vardag i en vecka, miljöombyte och andas frisk havsdoft. Hade det var praktiskt möjligt hade jag stuckit direkt, nu är kruxet beviljad semester och att jag inte har någon att åka med. Att resa själv är inget alternativ.
Just nu känner jag mig som en urvriden sur disktrasa. Någon som inte har någonting mer att ge.

Ångest över känslor jag känner, förbjudna tankar som jag i dag har yppat lite om till min man. Känslor han tyckte var helt förståeliga. Men jag vet inte... Kanske delger jag er dem här en dag, kanske inte.

Som det stod på en tändsticksask jag fick av M: En dag i taget. Ja, det är väl så man får leva ibland... en dag i taget.