Saknar, saknar och saknar.

Är det nu den stora saknaden har slagit till? Som jag saknar honom; hans sparkar i min mage. Han var en riktig liten kickboxare, och den av mina tre barn som jag känt tidigast! Ja, det var en livlig krabat så länge han levde. Han kanske tog ut alla 40 veckors rörelser på de 20 han levde...

Jag grät i bilen i morse på väg till jobbet. Det kom så oväntat, bara sådär hux flux utan förvarning! Tycker inte om när det blir så, för det känns som jag tappar fotfästet. Måste fokusera, hålla mig på banan - får inte tappa kontrollen...

Det är mysko att inte ha honom i min mage men ändå veta att han finns med mig.

Om jag blundar kan jag se honom framför mig. Och vill jag, så kan jag känna känslan då jag rörde vid honom... hans lilla arm, hans lilla kind... hans lilla kropp. Den känslan när jag nuddar honom första gången kommer jag aldrig att glömma. Så fel, men så rätt. Så fel för han är så... död. Så rätt för att han är mitt barn.

Jag sörjer det som skulle bli; jag gråter för att det gick så fel; det gör så ont i mig att veta att jag aldrig mer få se honom.

Tanken på att jag har ett barn som aldrig fick se världen, uppleva livet - det känns.

I kväll sa min dotter än en gång: "Du älskar mig, pappa, E och Mio".
Sonen nämnde också helt hastigt och oförberett att jag har tre barn. "Men en är ju död". Det lät så hårt när han sa det. Visst är det fakta men just nu fixar jag inte så bra att höra det i sånt klarspråk, föredrar: "Två barn på jorden och ett i himlen".

Det känns bra att barnen vet vad som hänt, att de också nämner Mio. Jag kan tänka mig att det kommer upp fler frågor då vi går till minneslunden en vacker dag.

Det är en annan typ av känslor som tagit över. Det är inte de där panikkänslorna längre. Det är mer eftertanke i funderingarna, känslor jag känner är genomlevda så många gånger att de går att behärska. Det är en djupare smärta jag känner nu när jag landat i allt som hänt. En djupare smärta men som ändå är hanterbar då jag kan tänka tankar, vågar känna känslor utan att för den saken brista fullt ut. Jag kanske faller någon gång ibland, brister då och då - men jag tar mig tillbaka så mycket fortare.

Jag har kommit en bra bit på vägen och det är jag glad för.

Jag vet att det enda som får mig starkare i det hela, utan att för den sakens skull glömma det som hänt - är tiden.