Hade fullt upp i förmiddags då en av cheferna kommer förbi och börjar prata. Försöker se upptagen ut så hon ska fatta vinken, men nej.

"Hur är det med magen då?", säger hon samtidigt som hon klappar sin mage.
"Det är inte alls nå bra. Jag har fått avbryta graviditeten".
"Nää! Ja, jag tyckte att du såg för smal ut för att vara höggravid nu", säger hon.
"Smal vet jag inte om jag håller med om men okej, jag har väl inte en höggravid mage nu i alla fall".
Och så börjar vi prata om det som hänt. Jag måste säga att hon kändes väldigt närvarande och med när jag pratade om det här. Vi pratade ganska länge och sen fick jag en kram innan hon gick och med orden "bara säg till om det är något".

Jag hörde mig själv när jag sa allt "förnuftigt"... och konstigt så tror jag att jag stod för det! Jag ser klart på det hela igen även om sorgen finns där.

Till skillnad från min egen chef så sa denna något sant: "Du kommer allltid bära med dig sorgen för resten av livet, någonstans i ditt hjärta kommer den alltid finnas - men den kommer inte kännas så som den gör nu eller gjorde precis då det hände". Nej, det kommer den inte men hon har rätt, jag kommer alltid bära med mig det som hänt och jag kommer alltid sörja den fina son jag aldrig fick lära känna, eller den bror jag aldrig fick visa mina barn. Så är det. Min egen chef skrev till mig ganska precis när allt hänt: "Du har en jobbig tid just nu men kom ihåg att tiden läker alla sår". Nej, nej, nej - det funkar inte så! Mycket läker tiden, vissa sår kanske den nästan lappar ihop, men inte förlusten efter sitt eget barn. Aldrig i livet!

Efter jobbet gick ner till sjukhusbiblioteket och skulle låna lite böcker inför den kommande semestern. Hittade väl 2-3 skönlitterära böcker, övriga två var böcker om att förlora ett litet barn som antingen dött i magen eller precis efteråt. Deppigt värre, jag vet. Men det är som att jag måste läsa dem... kan inte förklara det men så är det i alla fall. Precis som att jag på något vis måste "straffa" mig och bli påmind om vad det är jag förlorat, vad det är jag gått igenom nu när jag börjar känna att jag hanterar situationen och till och med kan skratta utan att få dåligt samvete!

Jag funkar konstigt, jag vet. Men jag hoppas ändå att det jag gör, känner och tänker ändå är inom "normala" mallen...