Jobbigt besked

Det är jobbigt just nu.

Jag vet numer att vår lille bebis består av aska och ligger i en kartong bara ett par hundra meter härifrån.

Vilken jävla känsla. Overkligt.

Den där lille handen jag höll i min och satt och beundrade fingrarna på en sen kväll i maj, den finns inte längre. Aska.

Den där lille foten jag strök och tänkte "du lille vän, jag kommer aldrig få se dig springa med dessa fötter". Borta. Aska.

Den där lilla näsan jag så försiktigt kände på, strök med fingret längs med den lilla, lilla näsvingen för att känna dess konturer - finns inte mer. Aska.

Den där lille kinden jag så försiktigt, försiktigt pussade - borta. Aska.

Den där lilla, lilla fina bebisen, vårt barn, finns inte mer. Han har ju varit död i mer än 2 månader, jag vet - men han har ändå funnits. Funnits här ovan jord där jag lever.

Att veta att han snart ligger under jord, i minneslunden, var jobbigare än vad jag kunde föreställa mig. Så jävla jobbigt.

Även om han varit död länge och alla framtidsdrömmar krossade så .... så blev det konstigt nog ännu mer definitivt nu, även fast det inte skulle kunna ha blivit mer definitivt den 11 maj.

Det är så många osammanhängande tankar jag tänker, funderingar utan svar, sjuka bilder som fladdrar förbi på min näthinna.

Jag trodde jag var förberedd att ta emot detta besked, men jag inser att så inte är fallet.

Jag har gråtit massor och tårarna är hela tiden väldigt nära när jag tänker på det här. Ja, det är riktigt jäkla jobbigt.

Det är så fel, man ska inte få sådana här besked. Man ska inte behöva handskas med sånt här - det är inte rättvist. Det är ju vårt barn, vår bebis, en liten individ vi skulle lära känna och älska över allt annat, likt de andra två vi har. Vi längtade ju så mycket efter detta barn, och så blev allt så fruktansvärt fel.

Den smärta och tomhet jag känner är tung att bära. Just här och nu känns den enorm. Men jag vet att jag kommer fixa det här, ta mig igenom och en dag kunna hantera alla känslor detta framkallar. Jag vet det även om det just nu känns svårt.

Det är som att jag börjat sörja ännu en gång, att det liksom är upprivna sår igen.

Jag kan känna mig så ensam i sorgen jag går igenom just nu. Jag nämnde det för min man i går och vi sörjer verkligen olika. Han tyckte det var jobbigast på sjukhuset, han bröt ihop men reste sig sedan igen, dock med ett tomrum efter den son han en dag skulle ha hållit i sin famn... Han gick vidare, mer behärskad än vad jag var. Han upplevde det här beskedet att Mio numer är aska som en enda stor lättnad. Han tycker att tanken på att bebisen legat själv någonstans har varit jobbigare; att han är obducerad. Medan jag känner att det här, att bebisen inte finns längre, att det vi sett med våra ögon - vårt barn! - är bränd till aska. Att hur mycket vi än skulle leta efter honom och göra allt för att få se honom en sista gång, så är det helt omöjligt! Nu skulle ju inte det komma på fråga, men ändå...

Älskade lille son, Mio min Mio - du finns inte längre bland oss här ovan jord, och jag kan inte med ord beskriva hur ont det gör, att vi aldrig fick chansen att lära känna dig. Du kommer alltid, alltid fattas mig och ingen kommer någonsin kunna fylla det tomrum du lämnade efter dig. Du har en plats i mitt hjärta och den är din, bara din. Du är oersättlig.