Saknaden är enorm.

I kväll hade jag önskat att jag hade minneslunden att gå till. Bara sitta där och känna att jag är honom nära.

Det är faktiskt länge sedan jag grät. Jag må ha gråtit tyst inom mig, om det är det man gör när det värker i hjärtat och saknaden är så stor. Men jag har inte gråtit så tårarna rullat nerför mina kinder sedan jag la in länken om "Utan dina andetag" av Carolina Wallin Peréz.

Jag hatar den här tomheten jag bär på hela tiden, dag som natt. Att någonting fattas, att någonting tagits ifrån mig och oavsett hur mycket jag än letar efter det som är borta så kommer jag aldrig att finna det som är saknat. Och bara den vetskapen i sig gör så ont, gör mig så ledsen. Att oavsett hur mycket jag älskade bebisen i min mage, saknar sonen som jag för 8 veckor och 1 dag sedan kysste hej då, hur mycket jag än vill ha tillbaka honom, så är han borta. Död. För alltid. Det är tungt att veta. För jävligt att bära med sig, inom sig. Alltid.

I kväll gråter jag.