Jag frågar hur lång tappen är men tyvärr så ligger den lite krökt så hon kan inte göra någon relevant mätning men hon säger att den i alla fall inte har blivit kortare - och då andas jag ut. Tyvärr ser jag att funnelingen (den trattformiga öppningen inifrån) fortfarande finns där. Frågar lite om det, får det förklarat att det är det cerklaget ska hålla mot, förhoppningsvis. Vi kan skymta bebisens underkropp och den hoppar runt därinne. Små fötter som kickar hit och dit, en liten rumpa som bumpar upp och ner - åh, härligt att se, men ack så skrämmande i samma sekund. Vår bebis, som jag inte vet om vi kommer få ut till oss levande eller inte.
Efter undersökningen blir det lite prat. Min man kommer igång ordentligt med frågor om sådant jag inte visste var möjligt. Bland annat frågar han hur hon ställer sig till det här med att ge mig kortisoninjektioner för att skynda på barnets lungmognad. Jo, det hade hon faktiskt tänkt på och det ska jag få, bara jag kommer så långt. M frågar vidare om när de har tänkt ge det och att det tar ju i alla fall ett par dagar, upp till en vecka, innan effekt nås. Jodå, hon hade tänkt på det med. När, OM, jag kommer till vecka 23 så verkar första injektionen gå av stapeln och sedan fyller man på om jag fortfarande är gravid vecka 26-27 så man hela tiden har ett gett bebisen de bästa förutsättningarna för att klara tiden utanför livmodern om den kommer för tidigt.
M frågar vidare om extremt prematurfödda bebisar; om kompetens, om det alltid finns plats på UAS. Det gör det inte alltid men då skickar de en lite äldre bebis, kanske någon född i vecka 29 till vår orts sjukhus och när ev. vår skulle vara stabil så byter man platser.
M frågade också om jag kommer gå tiden ut och där kom det ett snabbt och spontant svar: Nej! Och vad jag här tänkt på det svaret. Svarade hon så för att hon misstänker att inte cerklaget kommer hålla, eller varför då??? Ah, jag har för mycket tid för att ligga och överanalysera.
Vi fortsätter att ta en dag i taget och hoppas komma till vecka 22+0 som ett första mål. Sen är varje vecka otroligt värdefull. Mitt och M´s mål är att jag ska komma till vecka 30, gör vi det får vi vara otroligt nöjda. Om jag mot förmodan skulle komma till vecka 34 så kommer glädjen sprudla. Men nu är jag i vecka 21 (20+5) och vi har mååånga, långa veckor kvar att ta oss igenom.
Gårdagens strapatser, som också innehöll ett besök på jobbet, har gett sig till känna. Jag kände av det redan i går kväll att det stramade och hade sig i magen, och så den där tyngdkänslan. I dag måste jag tokvila med så mycket planläge som möjligt.
FAN om inte det här skulle gå alltså, jo det MÅSTE det, vi SKA fixa det här! Med en massa jävlaranamma och kärlek & omtanke från vår omgivning så ska vi fixa det här på något sätt, oavsett utgången...
Älskade efterlängtade onge, stanna kvar därinne bra många veckor till. Bara du överlever så kan jag ligga här i 20 veckor till, jag lovar! Eller som din storasyster sa i går: "Mamma är och tittar så bebisen sitter fast". Så snälla lilla du, sitt fast ett kvar till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar