Sammandragningarna avtog och jag kunde somna, dock har jag sovit dåligt hela natten. Pratade om något jobbigt precis innan vi somnade, något jobbigt men ändå nödvändigt att ha berört, nämligen... begravning om det skulle gå åt skogen. Samtalet tog ett abrupt slut då "någon" mer eller mindre fick panik av bara tanken. Denna "någon" var inte jag, därmed inte sagt att jag tycker det är lätt att tänka på. Men jag vill ändå ha tagit upp det, för att liksom slippa handskas med sådana tankar och känslor om det nu går åt skogen. Känns som att sorgen kommer vara nog då. MEN jag går alltså inte och planerar en begravning, om ni nu tror det. Nej, så är det inte. Men när jag är i den situtionen jag är i just nu, i de här veckorna, så visst finns kommer tankar ibland om att det kanske inte kommer funka... särskilt när sammandragningarna har hållt i sig hela dagen.
I dag kan jag se att det ser ut som en vacker vinterdag här utanför fönstret. En dag då min mans farfar ska begravas. Tyvärr kan jag inte närvara, det skulle bli en alltför stor påfrestning. Det känns inget kul att inte kunna närvara men det känns ändå skönt i hjärtt att vi hann träffa honom bara två veckor innan han somnade in.
Liv - död... Ena sekunden föds ett litet liv till världen; i samma stund släcks någon annans.
Det känns bra att gammelfarfar var en gammal man. Det var liksom livets naturliga förlopp... värre vore om vår lill* skrutt skulle lämna in. Usch, usch, usch.
Nu håller jag tummarna för en bra dag i dag. Bara två dagar kvar tills jag går in i vecka 24.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar