Det känns bättre i magen och kroppen i dag. Jag är så otroligt tacksam att jag inte har problem med sammandragningar! Man får vara glad åt allt som går att vara glad för. Om två dagar ska jag in för cerklagekontroll och då SKA det fortfarande vara oförändrat läge!

Hatar denna psykiska press allt detta innebär. Skulle så gärna vilja njuta av min graviditet, njuta av att bebisen sparkar och ger livstecken, klappa magen och tänka "vi ses snart" och verkligen tro på det. Ja, det är så mycket jag saknar.

Inte törs vi prata framtid som en 3-barnsfamilj, vi berör det lite lätt ibland men bara som hastigast. Inte kan vi planera inköp. Inte kan vi planera för föräldraledighet eller semester, det sistnämnda må vara en petitess, det får bli som det bli men ändå vill man ju ha någon plan att lägga fram för våra två barn som vi har här i livet.

Inte kan jag lägga mig med ro i kroppen och sova för natten, är livrädd att det ska sätta igång under natten. Vill inte ringa mina föräldrar då, vill inte lämna barnen... vet att förra vårens "nattförsvinnande" satte mer spår än vad vi just då anade. Oroliga barn skulle man kunna säga. Vi har dock försökt berätta för dem att det kan bli så men att vi båda inte kommer vara borta så länge som vi var där, att pappa ändå kommer komma hem så fort som möjligt. Vi har haft en orolig dotter sedan maj förra året då vi åkte in till sjukan. Sommaren var extrem då hon skulle sova och än i dag är hon orolig. Sonen har tagit det bättre, han är inte lika beroende av oss och förstår ju på ett helt annat sätt - däremot är även hans hjärta skadat med sorg efter förlusten av Mio, och han har en enorm rädsla att denna bebis inte heller kommer komma levande till oss.

Det vi däremot h a r pratat om är att om jag nu skulle behöva åka in kring dessa veckor och hamna i Uppsala (tre veckor till tillhör jag UAS om det blir något, men sen tar mitt län emot mig) är att pappa M ska försöka åka hem till barnen så fort det bara är möjligt och att jag vid permisar också kommer åka hem och sova en natt hemma. På helgerna får barnen komma till sjukhuset. Sånt har vi pratat om, att det både för mig och M är viktigt att han ska lägga sin energi och tid på våra två här hemma för att det inte ska bli helt upp och ner med allting. Det har varit och är konstigt nog ändå som det är med en mamma som legat på soffan och inte kan göra någonting de senaste fem veckorna...

Jag hatar att behöva gå och vara rädd för att vattnet ska gå - det är nog en av de stora fasorna jag har. Minns så väl när vattnet gick med Mio... det plaskade till när jag var uppe och jag vet att i samma sekund så förlorade jag även en del av hoppet om att det skulle gå bra. Tidig vattenavgång för mig betyder att det är kört, vilket det i och för sig inte behöver vara denna gång, men min historia framkallar andra känslor kring betydelsen.

I går ringde en trevlig kvinna från försäkringskassan och hon berättade att min sjukskrivning skulle godkännas ända fram till bebisens ankomst; att jag inte behövde oroa mig för att de skulle börja ifrågasätta eller ge avslag. Kvinnan berättade att eftersom läkaren flaggat redan i första sjukintyget att jag inte skulle tillbaka i arbete denna graviditet så fanns ingen anledning att ifrågasätta min frånvaro. Det var mycket skönt att få det här beskedet, man har ju läst så mycket i tidningar och hört om andra som berättat om trilskandes försäkringskassa.

Hon pratade vidare om framtiden, precis som att det vore självklart att bebisen kommer komma till oss... Det är något som jag kan störa mig på ibland. Jag vet att folk bara vill väl och att man säkert säger så till någon i min situation, man vill väl vara optimistisk och peppande. Men i mina öron och i min kropp med mina tidigare upplevelser som satt spår, så är det inte självklart att vara så "klämcheck". Och där måste jag ändå säga att den enda som förstår vad jag menar med det är min man, för han har också varit där... då marken under hans fötter bara försvann. Det är svårt att förklara för människor vad som känns inom en, hur ens tankar går - och verkligen få dem att förstå, den rädsla som ligger och lurar bakom hörnet...

Jag kan inte förklara hur mycket vi längtar efter den här bebisen. Det går inte med ord att beskriva. Och det gör mig även så rädd, om någonting skulle gå fel...

Det har gått tre år sedan, ganska exakt, sedan vi bestämde oss för att "jo, visst ska vi bli fem i familjen!". "Ska"....

Vi borde ha varit fem vid det här laget. Den 16 september 2010 borde vår familj ha blivit 5, om inte ett MA i vecka 13 skulle ha slagit till. I augusti 2011 borde vi också ha blivit 5, om inte missfallet hade varit ett faktum 13 december 2010. Den 29 september borde vi definitivt ha blivit 5 en gång för alla, tredje gången gillt och en halvvägs graviditet...

Nu borde vi bli fem i juni, men kan bli det redan i morgon, eller inte alls, det vet vi ingenting om.

Det jag däremot vet är att jag för varje dag som går känner en ännu större tacksamhet och kärlek till mina fina barn här på jorden; den klokaste och finaste son man kan önska sig och den sötaste och underbaraste dottern man kan få. Och det är väl just därför jag vet att jag kommer överleva vad som än händer i nästa timme,  nästa vecka eller kommande månader...