Så många tankar som snurrade i mitt huvud där ute i väntrummet. Läkaren var en kvart sen och det innebar ytterligare femton minuter av nervositet och många skumma tankar hann flyga förbi.
Rum 4. Bara en undersökningssäng, ingen stol?, tänkte jag. Slog mig ner på en stol och berättade om mina tidigare sammandragningarn. Om mina ynka tre Bricanyl-tabletter jag har hushållt med. Självklart skulle jag ha tillgång till fler än så så hon skrev ett recept.
Hon berättar att hon diskuterar med dr À som vi tidigare har gått till, de hade kollat på en bild av min tapp. De hade kommit fram till att jag skulle få min kortisoninjektion i dag. En spruta man tar intramuskulärt i skinkan. Aj, tänkte jag.
Hopp upp i sängen och det var bra mycket trevligare än den där gynstolen. Hon undersökte och undersökte, var tyst. Den där jävla tystnaden. Sen vrider hon monitorn mot mig och förklarar; jag ser ju själv att inte ser det bra ut inte... men det har i alla fall inte blivit sämre så vi gläds att det. Det dåliga läget som i situationen är bra... Hm.
Vi pratar lite om hur annorlunda jag upplever sparkarna från denne lill* bebis, så mycket otydligare än Mios... Hon erbjuder sig att göra ett vanligt ultraljud (puh!). Hon visar upp ett hjärta och allt ser bra ut. Vad stor bebisen har blivit nu! Nu hade jag svårt att hänga med på det som syntes, det är ju länge sen jag såg en bebis i denna vecka. Tystnad igen. Suck.
Hon berättar att man ser moderkakan där på sidan. Tystnad. Jag ser något mer, något stort mitt över som liksom hänger ner fån livmodertaket. Frågar såklart vad det är. "Ja, det undrar jag också", svarar läkaren... Hon berättar att hon sett liknande i graviditetsvecka 13 ungefär hos andra patienter men att det brukar försvinna. Hon sa att normalt så görs inga ultraljud i den veckan jag är nu så hon menade på att det kan vara fler som har såhär utan att man vet det. Ingenting att vara oliv för, försökte hon lugna med...
Sen fick jag träffa barnmorskan M som var den som fick äran att trycks in injektionen i min högerhöft. Det gick bra men spände och drog ett kort tag efteråt. I morgon innan lunch ska jag få den andra och sista. Detta ges för att snabba på lungmognaden hos bebisen. Känns bra att kunna ge den de bästa förutsättningarna ifall den nu skulle komma tidigare. Men jag hoppas SÅ att den stannar tills minst vecka 30 och helst 34!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar