Läkarbesök

I går var jag alltså iväg på en snabb koll och ultraljud. Var så nervös innan... Det var dr S och en läkarkandidat jag träffade. Det jag inte gillar är när kandidater är med att man får frågan om det är okej. Det är faktiskt inte särskilt kul att slänga upp sig i stolen och blotta sitt mest privata. Nej, verkligen inte. Dessutom så träffar man väl på kandidaten på jobbet framöver, skulle väl inte förvåna mig.

Nåja.

Väl på britsen så hittade han lilla bönan direkt. Jag tyckte dock den såg ut att ligga alldeles för stilla. Men så rätt som det var så började den hoppa och ha sig! Jag andades ut och sa: "Men den lever ju!". Då svarar dr S "ja, jag har sett hjärtat för länge sen. Jag ville bara få in en lite bättre bild". GRRRrr, sa ja till honom. Sa att honom att sådär tyst kan han ju inte sitta, jag tror ju det värsta - och så skrattade vi lite grann faktiskt.

Allting såg bra ut, både vad gäller foster, fostervatten etc. Tappen var stängd, vilket var för mig mycket lugnande att höra. Det är ju det jag fasar för, att jag börjar öppna mig "tyst".

Så nu är det bara att ta det lugnt som gäller, inte gå fort, inte ta så stora kliv, inte stressa.... ja, vila. Då kanske sammandragningarna ger sig. Det magonda beror förhoppningsvis på att livmodern växer. Fick även förklarat för mig att när man varit gravid så många gånger och särskilt en graviditet så nära inpå som denna trots allt ändå är, så kickar livmodern (som ju är en muskel) igång direkt då den liksom på något sätt känner igen vad det är som händer.

I går kväll fick jag frågan av en kollega: "Du, är det någonting på gång eller?" och så pekade hon mot min mage. Hm... ja, det börjar bli lite svårt att dölja nu, tydligen.