Gravidsnack

Ja, från och med nu kommer den här bloggen handla mycket om min graviditet. Som en ventil för all oro men förhoppningsvis också små glimtar av lycka och hopp - men där är jag inte riktigt än.

Förstår inte att tiden har gått så fort. Nu väntar jag bara på att det ska gå 2-3 veckor till så jag kan börja känna liten därinne. Mio kände jag ju väldigt tidigt och det var så skönt att få bekräftat att även fast jag var så tidigt så var det verkligen han jag kände. Var ju och lyssnade på hjärtat varje vecka och kunde då på dopplern höra att han sparkade samtidigt som jag faktiskt kände det i magen - det var häftigt! Så nu hoppas jag att det blir likadant även den här gången.

Jag har tidigare varit lite rädd för hur jag kommer reagera på att känna någon sparka i min mage igen. Har nästan bävat för det, både som gravid och ogravid. Rädd för att en massa känslor ska blossa upp och göra mig ledsen. Sparkar för mig är fyllt av så mycket känslor, positiva som negativa. Positiva för att man vet att den lille lever, men i mitt fall också jobbiga eftersom Mio sparkade in i det sista.

Men nu när jag sitter här och är gravid och undrar om liten lever därinne så kan jag ändå se fram emot sparkarna för att få lite mer kontroll.

Tack och lov att jag varit på x-antal ultraljud hitintills och vet att allt står rätt till, so far...

Jag tar en dag i taget, möjligen att jag tänker en vecka framåt men längre än så har jag inte tordats sträcka mig. Men nu sedan vi berättade för barnen i går så har särskilt dottern frågat mycket som rör framtiden. Jag kan inte annat än svara, även om det tar emot. Även fast vi pratar som om liten kommer att komma till oss så vet barnen så väl att det kan gå fel på vägen... oj, vad de är medvetna om det. Sonen, som för övrigt tog förlusten av Mio väldigt hårt, sa i dag vid middagen "Hoppas bebisen inte dör". Tror det är mycket tankar som snurrar runt i hans huvud. Och faktiskt även i dotterns huvud denna gång. Den här gången reagerar hon precis så som jag trodde hon skulle göra förra gången, men då var det inte alls intressant för hennes del.

Barnen är väl också en bidragande orsak till att jag på något konstigt vis ser fram emot sparkarna.... det blir ju liksom mer verkligt för dem då, något att verkligen dela tillsammans med dem.

Åh, du lille inneboende i min mage... vem är du? Kommer vi få träffa dig levande?