Tänk att en liten människa som vi aldrig hann lära känna har lämnat ett sådant enormt stort tomrum efter sig. Hans korta existens (dessutom som död) utanför min livmoder har rivit upp sår inom mig som jag aldrig kommer kunna läka helt och hållet. Fortfarande så mycket funderingar som emellanåt cirkulerar ganska friskt inom mig.

Varje gång jag smeker min bebis fötter så påminns jag om hur det var att känna Mio's fötter. Precis samma mjuka, sammetslena känsla. Ja, det är så mycket som hela tiden påminner om den son vi bevarar i våra hjärtan.

Det finns fortfarande stunder då mitt hjärta värker något enormt. Det är svårt att förklara men bilderna av Mio suddas inte ut och när jag ser dem framför mig så gör det ont.

Ett litet barn som gick förlorat. Vårat barn.

Har men en gång fött fram något av ens eget kött och blod så minns man... och det är väl det jag får acceptera, att saknaden kommer finnas där, oavsett om vi skulle få 1, 2 eller 3 barn till! Att det är okej att känna saknad för det som aldrig blev och att det inte har att göra med känslorna för det nya lilla barn som kom därefter. Två olika liv, två olika förutsättningar - samma moderskärlek men på två olika sätt. Och inget är rätt eller fel att känna.