Samtal om Mio

Lyssnar när pappan och dottern samtalar i sängen vid läggning.

Dottern undrar över Mio. Fortfarande dessa funderingar - och en saknad över den bror som borde ha funnits.

Dottern undrar var han är. Vad han skulle ha kunnat om han fått leva.

Och fortfarande gör det så ont att höra henne prata och undra om honom. Det hugger till. Av saknad av min son som skulle ha varit här.

Jag hör pappan förklara att om Mio levt hade vi inte haft lille M.

Dom enas om att Mio är himlen med ständigt ett vakande öga på oss. Att han är en ängel.

Jag klappar min lille son på huvudet, den lille son som ligger och snuttar på mitt bröst. Den underbara lille krabaten som kom till oss efter Mio. Så tacksam.

Det är när jag ser honom i ögonen jag undrar hur Mio's ögon sett ut.
Det är när han ler som jag undrar hur Mio's leende skulle ha sett ut.
Det är när jag håller hans lilla hand som det kan bränna till i min, av minnet av Mio's hud mot min.

Det är när jag känner en sån tacksamhet över lille M som det så påtagligt känns vad vi gick miste om men också vad vi fick.

Skratt och tårar. Ljus och mörker.
Upp och ner. Liv och död. Livet.