Minneslunden

I förmiddags tog jag och min man en promenad ner till minneslunden. Hade med mig en blombukett med blommor från vår trädgård.

Det var en märklig promenad dit med både lätta och tunga steg samt vilja och ovilja att gå dit.

Väl framme satte vi oss på en bänk och lyssnade på vattnet som porlade i stenfontänen. Vi sa inte så mycket, det behövdes liksom inte. När vi skulle gå därifrån så stannade vi till framför gräsplätten och konstaterade att det var en märklig känsla att stå där, med ett dött barn i jorden och en levande bebis sovandes i vagnen. Båda tänkte tankar som att hade vi inte förlorat Mio så hade vi inte haft vår nya lille krabat hos oss - dubbelt!

Sorgen kändes lika tung i hjärtat som glädjen och lyckan jag kände när jag såg min bebis i vagnen.

En förlust av det som skulle ha blivit vårt barn, en sorg som inte går att beskriva, en tomhet utan gräns. Allt detta innan ankomst av en helt ljuvlig liten bebis som ögonen inte kan se sig mätt på, som hjärtat tog till sig direkt - ja, bebisen känns så självklart rätt för vår familj.

Det är märkligt hur livet ter sig.