Saknar

En doft, en låt, ett torkat lönnlöv som blåser upp i luften, ett röd/orangefärgat träd, en liten hand... ja, det är mycket som påminner om Mio dagligen. Små saker i vardagen signalerar om att det är någon som fattas här hemma.

Jag borde inte sitta här med mina fingrar knattrandes på ett tangentbord, dem borde smeka en liten bebiskind.´

De gula löven faller från sina träd här utanför mitt vardagsrumsfönster. De faller av, en efter en... skvallrar om att sommaren är över, hösten är här. Påminner om att det är det jag borde ha suttit och titta på vid mina amningsstunder här i soffan.

Jag skulle ju skåda ut i mitt fönster och känna tröttheten i mina ögon och kropp efter en jobbig natt p g a stökig bebis. Det är så det borde ha varit.

Nu blickar jag ut i mitt fönster, förvisso med tom famn men ändå med något slags hopp - hopp om framtiden och tillsammans med de mina här i livet som jag älskar över allt annat.

Jag är här i nuet, jag uppskattar dem jag har vid min sida - men jag måste säga, saknaden av den bebis vi skulle ha haft hos oss nu, den är stor. Så ofantlig stor och kännbar.

Tomheten gör ont. Saknaden gör ont. Förlusten är så stor, så obegripar. Fortfarande.

Det finns ingenting och ingen som kan förändra det. Jag måste lära mig leva med det - och jag är på god väg. Men fan vad det gör ont vissa dagar.