Saknar saknad

Som jag skrivit tidigare finns det en del minnen och känslor som gjort starkare intryck än andra i min kropp.

Bland annat de sista sparkarna jag kände - och den känslan jag kände då. Om jag bara kunde beskriva, men det går inte. Det var en överjävlig och obeskrivbar känsla. De sista sparkarna han kickade iväg strax efter att jag tagit de fyra Cytotecen. Som ett farväl. Som en påminnelse: "hålla, lilla jag då? Varför valde du att avsluta mitt liv?". Jag förstår ju såklart att han inte medvetet kunde ge sig till känna, men det var precis så det kändes.

Och som han sparkade under den veckan jag låg inne. Varje gång vi pratade om vilket beslut vi skulle ta - spark, spark! Jag förstår även här att det var slumpen som gjorde det, men det var lika illa för det.

Ja, de starkaste minnena jag har av djävulskapen är bland annat de sista sparkarna och första gången jag ser honom.

Jag har tänkt på första mötet såhär i efterhand, nu när jag behärskar någorlunda och tänka på det, och även fast han var död och inte alls färdigväxt så kändes han som min son. Det var så givet att det var mitt barn som barnmorskan kom in med. Tänk att man kan känna sån tillhörighet med någon som man aldrig lärt känna, aldrig pratat med, aldrig sett i livet.

Om jag sluter mina ögon och går tillbaka till tiden då jag låg inne kan jag känna hur det luktade i mitt sjukhusrum. Hur den hemskt obehagliga sängen värkte emot min svank. Jag kan minnas känslan av hur det kändes att sätta fötterna emot golvet då jag skulle resa på mig och gå på toa. Jag minns smakerna av skorporna och doften av teét. Jag kan se barnmorskornas ledsna blickar mot mig som tänkte: "stackars sate som måste ta ett sånt här beslut".

Och så minns jag den 11 maj och hur det kändes att dra mina fingrar över Mio's lilla arm... Att känslan var som att bränna sig på något oerhört vackert.

I dag är en sån där dag då jag har tänkt mycket på honom. Saknat det som skulle ha varit hos oss men som gick i kras den där vackra vårdagen i maj.

Det är oktober nu - och stundom gör det fortfarande så otroligt ont inom mig. Saknaden och känslan av hur orättvist allt var är stor; skillnaden är att det i dag är hanterbart att tänka "varför?"