Ledsen

Bara sitter här och gråter...

Satt och googlade och hamnade till slut på en blogg som handlade om en kvinna som mist ett barn i samma graviditetsvecka som jag. Förlossningen hade kört igång utan att hon märkt någonting. Det blödde, hon åkte in till förlossningen och sen låg hon och födde barn.

Det som träffade mitt hjärta var i slutet av förlossningsberättelsen då hon hade tagit upp sitt lilla barn och lagt det på bröstet. Mamman hade lagt sitt finger i flickans handflata och flickan hade gripit tag i fingret. Förutom det så rörde hon sig inte så mycket utan låg och höll i mammans finger tills hon till slut somnade in.

Och det är ju det här som är en av min värsta fasa, att Mio faktiskt levde en kort stund då han föddes. Frågorna snurrar återigen. Vad gjorde dem med honom? Var det någon med honom tills han tog sitt sista andetag? Vem var det som var med honom?

Frågor jag funderar på men inte vet om jag vill ha svar på. Frågor jag inte kan lämna men inte vill tänka. Obesvarade frågor.

Jag vet att jag frågade min läkare på återbesöket vi hade med henne i juni. Hon läste i journalen men kunde inte finna någonting om han hade visat livstecken. Vi pratade ju lite kring det och hon berättade att det brukade gå väldigt värdigt till de gånger fostren lever.

Usch, hemska jävla tanke.

Det finns funderingar som återkommer, rätt som det är. Detta är en av dem. Sen återkommer det känslor som att jag ångrar så förbannat att jag aldrig tog upp honom på mitt bröst då han var född. Nej, istället blundade jag, hårt omvirad av min mans skräckfyllda kramptag runt min kropp. Jag var rädd då, rädd för vad som hade kommit ut. Aldrig kunde jag väl drömma om att det var en riktig bebis, min bild var ju att det var något äckligt, något outvecklat...

Jag försöker att inte klandra mig själv alltför hårt; oftast går det bra numer men så kommer de här stunderna då allt bara känns FAN! Men tiden kan vi inte vrida tillbaka och det som hänt och gjorts är det vi har att lära oss att leva med och efter. Hur svårt och överjävligt det än kan kännas.

Han fattas oss; här i soffan, vid matbordet, på kvällarna - ja, överallt i vardagen. Det är svårt att beskriva hur någon man inte lärt känna eller ens sett i livet kan fattas i ens vardag - men det gör han. Så ofantligt mycket.

Om allt bara hade varit annorlunda.

I morgon är en annan dag. Tack och lov.