Bilder på dig...

Jag står beredd att åka iväg och träna. Dottern visar mormorn en massa foton.

Dottern får syn på Mio's bildmapp.

"Får jag titta på Mio?".

Jag bara flyger fram och river av henne iPaden. "Nej!".

Det högg till i mig.
Inte bilderna på Mio.
Inte än.
Det är jag inte redo för än att visa. Inte för någon.
Så privat. Så känsligt.
Så... smärtsamt.

Jag har nämnt att de kan få se hans fot-& handavtryck, det fixar jag nu. Det har bara inte blivit av än att jag visat. Jag kan själv titta på dem då & då. Jag stryker alltid med mitt finger över avtrycken... får sluta med det, annars försvinner väl färgen tids nog. Det enda kvarvarande minne att ta på av honom. Så små händer och fötter men så laddade med känslor.

Barnen ska få se bilderna på den lillebror de skulle haft. Men inte nu. Inte på länge.

Det är ingen som fått se dem, inte ens våra föräldrar.

Det är vid sådana här reaktioner jag inser hur ont det gjorde att förlora honom. Vad vi förlorade. Vad vi saknar. Man ska inte ha bilder på sin döda lille bebis, det är fel. Så jävla fel.