Mio, min lille Mio... Dagarna de går, det blir allt längre tid sedan vi förlorade dig - sen den hemska dagen. Det överjävliga beskedet. Men vi klarade det, vi överlevde även om det var stunder då det kändes som om jag höll på att kvävas. Ångest av all den tomhet och orättvisa jag kände. Av saknad.
Jag tänker fortfarande på dig dagligen. I honom, den bebis som nu finns hos oss, finns också du med på ett hörn.
Det är så orättvist att du inte finns med oss. Jag älskar den lille bebis vi nu har i vår familj, jag skulle inte kunna vara utan honom. Han är mitt kött och blod och jag älskar honom villkorslöst. Utan tvekan. Det är här det blir så dubbelt för utan den erfarenhet av dig, Mio, så skulle vi inte ha vår nya bebis. Jag tänker på det ofta och det går bra, men ibland gör det bara för ont.
När vår lille bebis skrattar, ser mig i ögonen och utstrålar all den där glädjen som bara barn kan utstråla... då tänker jag på dig. Att jag undrar hur du hade varit, hur du hade sett ut när du log mot mig. Jag funderar också på hur du skulle ha sett ut, hur det skulle ha känts att få möta din blick.
Jag kan fundera på sådant nu utan att gå under. Jag kan tänka på dig och släppa tankarna när jag vill - jag har kontroll över mina känslor för dig. Jag har kommit så långt och det är skönt.
Men du ska veta att bara för att vi har en ny bebis som härjar här hemma med oss, så har jag inte glömt dig. VI har inte glömt dig, vare sig jag, pappa eller dina syskon. Vi pratar om dig ibland. Vi tänder ljus för dig på minneslunden och minns.
Det mesta har jag kontroll på men det finns något som fortfarande gör fruktansvärt ont att tänka på. DIG. Då jag födde dig, allt jag kände då. Hur hemskt det var att veta att du var på väg, att jag höll på att föda dig mitt barn som det egentligen inte var något fel på... att vi inte skulle få behålla dig. Att det inte fanns något hopp kvar. Stunden då jag satt med dig. Jag upplevde den delvis tillsammans med min underbara barnmorska som var med vid förlossningen, men också ensam. Tårar som rann på min kind som ingen torkade. Mina armar som omfamnade mig själv. Mina händer som tveksamt närmade sig din lilla kropp... skulle jag våga? Skulle jag orka minnas känslan av hur du kändes? Hur skulle det kännas att beröra dig? Ensam med dig i ett gammalt sjukhusrum. Jag klarade det också. Jag utstår det mesta. Man gör det när det inte finns några val.
Mio... min Mio... Jag hoppas att du har det bra var du än är i dag. Du fattas oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar