Över två år har gått men ändå kan det räcka med en låt för att få mig tillbaka till där jag var DÅ; Sinnesstämningen, färgerna, dofterna, personalen... han, den lilla bebisen som låg där i min mage och sparkade, för att sedan ligga i en liten låda - EN LÅDA! Usch, usch, usch.
Jag tänker fortfarande ofta på det vi var med, det som hände och såklart det vi förlorade. Jag tror inte det har gått en dag faktiskt då jag inte tänkt på Mio. Varje dag när jag vaknar och ser vår fina lilla son i spjälsängen så känner jag en sån tacksamhet. Tacksamheten är kärleken till honom är störst men visst kan jag också känna sorg över det vi förlorade. Det är som ett tomrum som aldrig kommer fyllas, en fråga som aldrig kommer besvaras, en gråt vi aldrig kommer kunna trösta... Det är så det känns och jag har börjat lära mig leva med allt detta. Jag har hittat mitt sätt att förhålla mig till det. Jag tillåter mig att känna mig nedstämd ibland, men inte alltför länge, för att sedan ta mig upp igen - och jag tar mig upp! Jag låter inte sorgen eller tankarna ta över på något sätt, jag har kontrollen och det gör mig trygg. Jag kan känna tomhet men också en sån enorm lyckoruskänsla då jag ser min lille levande son i ögonen. När han tittar på mig, ler och skrattar - då smälter jag. Då lever jag. Jag lever men påminns också om livets sköra, sköra tråd.
Tacksamhet.
För livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar