Det händer då och då att barnen nämner Mio. Häromdagen hörde jag dottern säga: "Jag saknar Mio. Varför fick vi inte honom?" Även om det inte gör lika ont att höra dem nämna honom i dag som det gjorde för 8-9 månader sedan så hugger det ändå till i hjärtat. Den där sorgesmärtan som skär.
I går konstaterade hon att om vi inte hade förlorat Mio så hade vi inte haft vår nye lille bebis hos oss.
Och det är där det blir så svårt, både att säga högt: "just precis så är det" och inse att det är så rätt så rätt, att lugna ner känslorna som hoppar ur spår just då.
Jag skulle inte för något i världen byta ut vår lille älskade pojke vi har hos oss i dag - ALDRIG! men samtidigt skulle jag ju för allt i världen ha hoppat över förlusten av Mio. Hur får man detta att gå ihop?
Inte kan man säga att det fanns någon mening med att förlora Mio, samtidigt som det tydligen var meningen för att vi skulle få den lille underbaring som ligger bredvid mig och snusar. Usch, så svårt så svårt.
Det har gått många dagar, många månader sedan vi förlorade honom; Sedan min man, med tom blick, stod och tittade ut genom persiennerna från vårt sjukhusrum; sedan jag satt ensam i landstingets säng och tog emot min lille Mio i den lilla korg han låg i - den med grönt litet täcke över. Så många dagar sedan jag hade honom vid mig... men ändå finns han alltid med mig.
Det är svårt att förklara hur saknaden känns. Eller saknad...? Mer tomhet och sorg. För det är precis så jag kan känna, att det fattas en bit inom mig - en bit som alltid kommer att fattas.
Jag älskar den bebis som vi har i vår familj nu, han är helt fantastisk - som vi kämpat! Men som jag skrivit i tidigare inlägg, att oavsett hur många barn vi än skulle skaffa så kan ingen ta Mios plats eller fylla det tomrum han lämnade. Att en sån liten människa och som jag inte ens utbytt blick med kan komma att lämna sådana spår inom en...
Mio, så ofta i mina tankar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar