Behöver få svar.

Det finns fortfarande många tankar och en del frågetecken som rör sig i mitt huvud, inte jämt och ständigt, men ibland.

Bland annat kan jag inte släppa tanken på om Mio levde eller inte när han kom ut. Den funderingen återkommer hela tiden och jag vet inte varför jag inte kan låta bli att tänka på det. Det spelar ju ingen roll, hade ju inte spelat någon roll där och då heller. Har ju ingen som helst roll! Ahhh, blir så arg på mig själv att dessa tankar fortfarande cirkulerar.

Varför vill jag veta? Varför är det så viktigt för mig att få veta?

Jag vet inte.

Jag hade ju inte kunna göra någonting annorlunda om han levde, det fanns ju ändå ingen framtid för honom utanför min livmoder. Det var ju kört, tok-kört - noll överlevnadschans, jag hade ju kommit in två veckor för tidigt för att det skulle göras någonting. Eller ska jag säga att dessa två veckor kom att bli min räddning? Usch, det låter kanske hårt men det är så jag måste tänka - eller det är så jag faktiskt tänker i d a g. Inte då.

Jag måste få veta om han visade levnadstecken när han kom ut, jag bara måste för att få ro - och detta är ju något jag kan få reda på. Jag är övertygad om att även fast det inte står någonting om det i min journal så minns barnmorskan som förlöste mig, jag är fullkomligt övertygad om att hon minns. Ganska så väl till och med.

Jag skulle vilja veta allt vad som hände då jag bara kunde skymta ryggen av barnmorskan och filten hon virat in vår lille bebis i... även om det skulle vara hårt att höra. Men detta är inte lika viktigt för mig att veta som om han levde.

Mio... så länge sedan jag såg dig, höll din lille hand - sa farväl. Men oj så ofta du finns i mina tankar, fortfarande. Ibland bara minnet av åsynen av dig, ibland djupare frågor än så.

Och fortfarande skulle jag kunna göra mycket för att få känna din hand i min, få stryka dig lätt över din lilla kind... ge dig en lätt puss och säga farväl. Förlåt.