Då har vi gett oss in i maj för tredje året i rad efter att vi förlorat dig.
Vackra maj, borde det vara å visst är maj vackert! Men nä, inte kan jag njuta fullt ut. Årsmånaden gör ännu ont om än på ett annat sätt nu än då och första året. De går inte ens att beskriva.
Jag tänker fortfarande på dig. Jag minns din lilla hand i min, det är nog ett av de starkaste minnena jag har kvar. Och avskedet.
Din lilla, lilla hand med fullt utvecklade fingrar och naglar. Så långa fingrar, så skör hud, så len hud. Så alldeles, alldeles perfekt.
Din bror är här istället. När jag håller om honom tänker jag ofta att jag på något vis håller i en del av dig med, Mio. Han har garanterat fått all din energi så på ett vis lever du genom honom.
Den där sorgen finns inte kvar på samma sätt. Men frågorna, minnet, känslorna och förhoppningarna som gick i kras - de finns alla kvar. Och så tomrummet i hjärtat efter det barn vi aldrig fick lära känna, höra skratta eller uppleva ta sina första stappliga första steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar